julia carnebrant

 

Va?

På riktigt nu?

 

Har de senaste veckorna på sociala medier stött på allt fler hen-motståndare i min sociala krets, och jag blir bara så otroligt ledsen, besviken och trött. Varför måste det finnas en sådan stor motståndsrörelse för ett ord som på sitt lilla vis bidrar till ett bättre samhälle? Vad är poängen med att motarbeta det? Snälla, det är ett ord? Jag tycker att bajs inte är ett särskilt schangtilt ord men inte håller jag låda för att det ska tas bort ur våra svenska ordlexikon?

För det behövs ju! Det används ju och fyller en särskild funktion i vårt språk. Dessutom anser jag att det vore onödigt att motarbeta ett ord som jag inte själv behöver använda om jag inte vill. Jag skulle ju lika gärna kunna säga avföring. Sen om andra människor väljer att säga bajs så är ju inte det min ensak!

 

Förstår ni hur dumt det låter? Förstår ni vilken onödig kamp det är ni krigar för? För ja, du kan välja att säga "han eller hon" om det får dig att må bättre. Men jag tänker fortfarande både säga och skriva hen. Hen är enklare, går så mycket fortare att skriva. Det behövs i dagens lata samhälle.

 

Slut, kiss, bra och fart betyder också något annat på engelska så att inte använda hen för att det betyder höna är både skrattretande och ohållbart.

 

Så länge det fortfarande finns olikheter i förutsättningar och bemötande mellan olika kön, etniciteter, utseenden och religioner så är vårt samhälle inte jämställt. Det kan ju inte bli mer jämställt än totalt jämställdhet. Med andra ord finns det inget som heter "jämställdheten har gått för långt". Det enda som finns är obildade människor som känner sig kränkta av att deras nuvarande patriarkala makt kan hamna i kläm om vi "icke vita män" höjs och får en högre röst i samhället. (obs! vita män som samhällsgrupp, inga personliga påhopp, vill inte ha några vita kränkta män här, det vore så synd.)

 

Om det här ordet; hen, faktiskt kan vara till nytta i texter där könsneutralitet råder, varför då peka ut några kön istället för att bara använda det? Hen.

 

Om det här ordet; hen, faktiskt kan få folk som mår dåligt, eller känner sig allmänt obekväma av att tvingas definiera sig själva som en "hon" eller "han". Varför ska någon då ha rätten att kämpa emot någons välmående som inte på något sätt skadar någon annan? Om det kränker en person som definierar sig själv som hen för ett genusladdat ord som hon eller han, är det inte då bra att hen finns? Visst kommer de fortfarande ha ett biologiskt samt juridiskt kön, men i sociala sammanhang har detta ingen betydelse.

 

Nu kommer Mr. Smartypants och tycker att den eller det fungerar precis lika bra, men om jag skulle kalla dig för den eller det så skulle det bli liv i luckan kan jag nästan lova. Så oerhört oförskämt! Sen kommer väl kommentaren om att du väl visst säger han om hen tydligt ser ut som en man. Min fråga till dig är då om du skulle vara okej med att jag kallade dig för råtta fast du visst definierar dig själv som människa? Inte det, jaha nähä, men jag kanske tycker du ser ut som en råtta? Klart jag kallar dig råtta om du ser ut som en.

-Mobbning? Men det är ju samma sak?!

 

Trångsynta är vad ni är, ni motståndare av hen där ute. Fortsätt gärna säg hon och han, jag säger inte att ni borde sluta med det. Kom bara ihåg att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra. För er som nu tänker "ännu en äcklig feministfitta", "shit vilken brud", eller "den här tösen tror att hon är något". Det är ni som bidrar till att jämställdheten aldrig kommer bli total. Skit i att använda hen då.

 

Varför skulle ni vilja förändra er till det bättre? Det vore ju dumt.

~skrivet i sämre tider~

Det känns som att allt ibland bara är en väntan.

 

 

väntan på något kul

på sömn, och väntan på att få svar

 

väntan på att vakna

på mat, väntan på att bli klar

 

väntan på att ni ska komma hit, och jag ska komma dit

väntan på att hitta dig

väntan på att livet ska börja

 

Det är som att jag ibland inte förstår att jag är mitt i det. Mitt i livet menar jag. Som att jag ibland måste påminna mig själv om att jag fortfarande lever och att den enda som kan ta tag i allt är jag. Så fort motivationen kommer tillbaka intalar jag mig själv. Men den kommer aldrig. Det är så livet som psykiskt sjuk är. Det går inte riktigt att hantera. Vet inte vart jag ska ta vägen.

Idag är jag så enormt glad att jag åkte då i augusti i och med att det var mitt livs hitintills bästa resa. Jag fick träffa så mycket fantastiska människor och se en underbar stad, och så träffa Kami igen. Körkortet klarade jag ju i alla fall. Detta är resan jag tänker tillbaka på dagar som denna när livet mest känns grått, kallt, trist och tufft.

➝ att åka till Holland med skolan i april

➝ att 

➝ att åka till Brasilien över påsk med Luna plus familj

 

➝ att jag inte ska vilja arbeta som arkitekt när jag gått klart dessa fem år

➝ att jag behöver gå och handla imorgon

➝ att jag 

 

➝ Vickans pappaskämt

➝ frukost till middag

➝ myskvällar

➝ diskberget på mitt bord

➝ förkylning

➝ ångest

 

➝ skaffa en egen lägenhet

➝ köpa massa kläder

➝ mysa med Luna

 

3 saker jag borde
➝ städa

➝ handla

➝ borsta tänderna och gå och lägga mig

 

➝ dra torra skämt

➝ stå upp för min åsikt

➝ spela piano

 

➝ ta första steget för att tag i saker och ting

➝ komma upp ur sängen på morgnarna

➝ hålla den här bloggen levande

 

➝ Lunas framtida sångkarriär

➝ skolan

➝ feminism

 

➝ bok; Fransesca Woodman, On Being an Angel

➝ bli fri från ångest

 

➝ att sova bredvid Luna

➝ att spela piano

➝ att vara i stallet

 

➝ skolan

➝ uppskjutna måsten

➝ mammas tjat

 

➝ hänga med arkitekturkompisarna

➝ gå på tentapub

➝ pussa på Luna

 

➝ pluggat halft ihjäl mig

➝ snytit mig själv fler gånger än vad någon kan räkna

➝ börjat skolan igen efter "jullovet"

Idag har varit en förvånandsvärt bra dag för att vara en måndag. Så bra som nu en måndag kan bli det vill säga.

Har slitigt relativt hårt i skolan idag för att vara jag. Efter 11 timmars pluggpass cyklade jag dock hemåt med en hjärna som kändes som den höll på att rinna ut genom öronen. Istället för att gå raka vägen upp på mitt rum gick jag dock istället ner i källaren. Dels för att kolla tvättid vilket var tur för den har jag imorgon, men också för att gå till mitt nuvarande favoritrum i hela Stockholm. Musikrummet. Har efter många om och men äntligen fått tillgång till det och kan nu spela piano igen. Abstinensen har varit extrem så jag höll i stort sett på att börja gråta av lycka när jag fick sätta mig och spela för första gången på otroligt länge igen i torsdags. Spelade i ett par timmar tills jag insåg att tiden flugit iväg och att jag suttit längre än vad en egentligen får. #badass

 

När jag kom upp till korridoren gick jag ut i vårt delade kök i hopp om att mina två snuskigaste grannar had get their shit together, men hoppet falnade illa kvickt. Det ser fortfarande ut som en svinstia där ute. Jag kanske är dålig på att städa på ställen som ingen i alla fall ser (mitt rum) men vafan, det där har gått över gränsen. Är så jävla trött på detta efter de 6 månader som jag faktiskt tillbringat här nu så skrev ihop en liten lapp. Har aldrig gjort det förr, vill inte vara den som är den, men nu får det fan räcka.

 

La ner hjärta och själ i den där lappen i hopp om att den skulle hjälpa. Får se hur det går. Kanske får den motsatt respons. Kanske hjälper det i ett par dagar. Hoppas på föralltid, men det är väl som att tro på att någonsin få se påskharen i egen hög person. Lönlöst.

 

Såhär skrev jag ifall någon skulle bry sig:

 

 

 

 

 

 

 

 

Gårdagen var bra. Kort dag i skolan och fick träffa min absoluta favoritginger som var i stan med sin mor och syster. Som jag längtat efter den lilla parveln! Till och med när hon hade glömt sin väska och sina kassar på restaurangen vi var på tyckte jag om henne. Känns skönt att hon inte förändrats särskilt mycket bara för att vi inte längre bor i samma stad. Lilla älskade slarver. 

 

Idag började inte särskilt bra. Hade tänkt ligga kvar i sängen på förmiddagen men kom på att vi skulle få tentainformation och flög upp ur sängen och gjorde mig i ordning och åt frukost på 7 minuter. Rekord för att vara jag. Sen fick jag höra att föreläsningen var inställd och tentainfon skulle börja klockan 11 och inte 9. Slängde mig då trött i sängen igen. Höll precis på att somna när den där jävla Jossan skrev och frågade om jag sov. "Japp" svarade jag, och då säger hon att hon kommer om 5 minuter??!! Typisk våldgästare.

 

Det blev i alla fall rätt mysigt när hon kom. Vi låg i sängen och tittade lite nostalgiskt på Eva & Adam. Supermysigt sätt att få vakna lite lugnare på än så som jag kastat mig upp tidigare... Sen begav vi oss mot skolan vilket var rätt ovärt egentligen då det inte var speciellt mycket lärdomar idag förutom hur tentaförloppet skulle gå till. Efter skolan åkte jag och Ellen till Fältöversten och fixade lite allmänna bra att ha saker. Fikade gjorde vi med för det är ju liksom onsdag idag. En kan inte gå en hel onsdag utan att fika. Det är orimligt.

 

Sen jag kom hem har jag inte gjort särskilt mycket av de saker jag borde ha gjort. Till exempel plocka undan på mitt rum och dammsuga. Men tvättid hade jag och den har jag använt. Hade liksom inte så mycket val så länge jag inte ville börja vända mina underkläder ut och in vilket jag inte skulle känna mig särskilt bekväm med... men det var ju ett alternativ! Nu väntar jag bara på att det ska torka så att jag kan få bädda rent och gå och lägga mig någon gång. Hade helst gått och lagt mig klockan 7 ifall jag kunnat. Men så var'e det där med att vara vuxen...

 

Dagen slutade i alla fall på topp då jag efter vad som känts som evighetslång väntan fått tillbaka tillgången till internet. Har i en månad snyltat på grannarnas sega internet som bara kopplar ifrån hela tiden, alternativt tagit slut på det jag har i mobilen. Har ringt kundservice fler gånger än jag kan räkna och säkert suttit i kö sammanlagt mer än två timmar och pratat med åtskilligt många personer. Men nu är det löst och det känns bättre än någonsin. Har aldrig varit så glad över internet. Som grädden på moset ska jag nu få gå och lägga mig i en renbäddad säng.

 

Med det önskar jag er alla en god natts sömn.

 

Skolan känns som den börjar komma igång igen med projekt och allt vad det nu är. Ibland rullar det på och allt känns likadant vilket förvisso är rätt tråkigt men ändå skönt. Tryggt på något vis. Jag trivs. Jag har vant mig vid att bo ensam och ta hand om mig själv även om jag kanske inte alltid gör det så bra som jag borde. Men jag gör det ändå helt okej om jag får säga det själv.

 

Det känns rätt sjukt att jag på riktigt börjar bli vuxen. Jag har aldrig sett mig själv som det tidigare men nu när 20årsdagen kommer närmre blir allt så påtagligt. Förut såg jag en gammal vän från grundskolan som jag inte sett sedan dess som lagt upp en ny bild på sig själv på ett socialt medie. Han såg så vuxen ut att det först var svårt att förstå. Sen kom jag att tänka på hur jag själv ser ut och hur lik jag är min mamma som i allra högsta grad för mig är vuxen trots att även hon kan vara rätt barnslig vilket på ett sätt är betryggande. Bara för att någon blir vuxen betyder det inte att en måste bete sig som en i alla lägen.

 

Jag skulle inte längre vara nöjd med att gå på gymnasiet och bo hemma hos mamma i Örebro. Hur mycket jag än älskade det livet på sitt sätt så är det inte längre den jag är. Jag skulle inte vara nöjd med att gå tillbaka till att vara någon annan än den jag är idag. Visst kan jag fortfarande utvecklas, det är inte vad jag säger, men den jag är nu i jämförelse med den jag varit är ändå någon jag trivs bättre med att vara. Jag känner mig inte längre tvungen att vara någon för någon annan utan kan istället vara den jag är för mig själv vilket på något sätt kanske egentligen är innebörden av att bli vuxen.

Men vad vet jag egentligen? Still going strong as a tonåring för att ta fram svengelskan.

 

Peace ut, slut.

För att återgå till den där långa historian som jag pratade om när jag nämnde våra borttappade resväskor... Det började redan måndag morgon.

Jag gick upp klockan 04:38 för att hinna ta en dusch innan vi skulle ta en taxi till flygplatsen och åka hem. Vi kom till flygplatsen. Jag var trött, ful men ändå nöjd då jag fått en sojalatte då jag gick iväg för att gå på toaletten en sista gång i Thailand innan vi skulle gå på planet. Sedan gick det utför...

 

Det började redan när jag mötte upp pappa och lillebror borta vid rulltrapporna som skulle ta oss till gaten. Där insåg jag att jag glömt min sojalatte (!!!) på handfatet när jag tvättat händerna. Det bådade inte gott. Mitt nyss halvnöjda humör sjönk och vi satte oss för att vänta på att vi skulle få boarda planet, och vänta det fick vi.

 

Flertalet timmar efter utsatt tid då planet skulle gå fick vi äntligen stiga ombord. Väntan var över! Trodde vi. Väl på planet fick vi vänta i säkert två timmar till innan planet började röra på sig med riktning mot den dryga fem timmar långa resan mot Abu Dhabi.

 

Vi kom fram flera timmar efter vårt nästa plan gick så vi fick bege oss till informationsdisken för att boka om planet. "Det fixar vi!" sade engelsmannen på bred brittiska. Problemet var bara att nästa plan som vi skulle kunna komma med gick morgonen därpå. Nio timmar efter den tid som vi egentligen skulle ha landat i Sverige om allt gått som det skulle. Vi fick ett hotellrum i Abu Dhabi där vi fick sova över natten. En hel dag till missad i Örebro med alla gamla vänner som jag så gärna ville träffa innan jag skulle tillbaka till Stockholm.

 

Dag blev natt och natt blev tidig morgon och åter igen var vi uppe med tuppen för att åka till flygplatsen. Väl där kommer vi fram till informationstavlorna och vad står där om inte; DELAYED. Pigga och fantastiskt muntra gick jag, min far och bror iväg för att äta lite trevlig frukost och shoppa lite då vi hade alldeles för gott om tid till det. En kunde knappt tro det var sant. Lite drygt en timme efter utsatt tid får vi ändå boarda planet och flyga iväg mot London. 

 

Väl där inser vi att vi har en halvtimme på oss innan planet går. I andra änden av Heathrow flygplats. Vi sprang för att sedan åka buss i en kvart och åter springa. Vi kommer fram till någon sorts passkontroll och blir stoppade. "It's too late". Vi blir åter skickade till informationsdisken.

 

Där sitter mot förmodan dock en trevlig brittisk kvinna som berättar för oss att planet vi ska med är lite sent och att vi förmodligen kommer hinna; om vi skyndar oss. Sagt och gjort, vi fortsätter springa, tränger oss före i varenda kö som går och kutar tills det inte finns någon luft kvar i lungorna. Så kommer vi fram till gaten som stänger sekunderna efter att vi gått igenom. Lyckan var stor över att något gick vägen.

 

Till sist landade vi på Arlanda vid sjutiden på tisdagkvällen, trötta och ofräscha i samma kläder som vi haft på oss sen vi gick upp tidig morgon dagen innan. Vi har en halvtimme på oss innan bussen går eftersom planet varit försenat. Vi ställer oss och väntar vid bagagebandet. Och vänta får vi göra för där kom aldrig några väskor. Vi får gå iväg och prata med några och anmäla våra väskor som saknade innan vi går därifrån tomhänta sånär som på varsitt litet handbagage. Gissa om vi hann med bussen?

 

Ni som gissade ja kan sluta läsa nu för jag vill inte göra er besvikna. Nej inte fan hann vi med bussen. Med nästa buss som gick skulle vi få vänta i Västerås i en halvtimme och sedan inte komma hem till Örebro förrän klockan ett. Vänta i Västerås i en halvtimme utan några som helst varma kläder kändes inte som ett bra alternativ så det slutade med att mamma fick hämta oss där.

 

Igår kväll som först kom bagaget hem till Örebro. Jättebra eftersom jag åkte till Stockholm igår eftermiddag. Som tur är kommer pappa hit imorgon för jobb och kan då lämna alla mina kläder som låg där i, mitt smink, biblioteksböckerna som skulle vara inlämnade i fredags som jag fick ringa och förklara att jag inte kunde lämna då, min kamera med alla bilder från resan och inte minst; en flaska vin!

 

Främst kan ju kläderna komma till användning med tanke på att jag hade med mig ungefär varenda par trosor som jag äger. Känns som att använda de ca 3 par jag har här ut och invända varannan dag resten av veckan (alternativt tvätta var trejde dag) inte är den optimala lösningen.

 

Skönt att det inte trasslade så mycket.

Jag är tillbaka! Inte bara i Sverige utan i mitt lilla underbara studentrum i Stockholm. Det känns faktiskt bra trots halv snöstorm utanför fönstret och tomt kylskåp och frånvaro av favoritgrannen för ett halvår framåt. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. 

 

Igår kom jag hit vid femtiden och gjorde i ordning på de få saker som jag hade med mig. Svårt att ta med sig alla grejer när resväskorna tappades bort på vägen hem från Thailand... Lång historia... Sen åkte jag iväg för att möta upp järngänget vid Medis där vi satte oss på en bar i närheten innan vi skulle vidare för att lyssna på när Fenomenet spelade på Fryshuset. En måste ju stödja en vän när han spelar live med sitt band. Där hoppade vi runt som groupies och hade det trevligt innan vi slutligen hamnade på donken och sedan åkte hem var och en till sitt. 

 

Idag har jag i stort sett inte lyft ett finger hitintills och skulle vilja säga att jag inte planerar att göra det heller i och med att det är den sista lediga dagen innan plugget drar igång igen, men så var det just det med att jag börjar skolan imorgon. Måste med andra ord laga matlådor. För att laga matlådor måste en ha mat hemma vilket jag inte har. Det betyder alltså att jag måste handla. Vilket betyder att jag måste gå ut i snöovädret.

 

Tar tillbaka det där med att det känns bra att vara tillbaka nu...

Har väl lite smått glömt bort det här med att jag "börjat blogga" igen, därav frånvaron. Dagarna rullar på och jag har kommit in i det där skollunket då alla dagar ser i stort sett likadana ut och allt är grått och trist. Ovant att inte ha något höstlov men det tillför ju att en desto mer ser fram emot julledigheten... då vi förväntas skriva två uppsatser... Älskar verkligen högskolelivet. Ska ju dock till Thailand över jul och nyår så det blir väl att försöka stresskriva de där uppsatserna innan dess. Ska verkligen bli skönt att få åka bort och få se det där stora skinande ljusklotet igen efter dess långa frånvaro. Jag menar, två soltimmar i november? Kom igen.

 

Den här veckan har varit rätt okej ändå, i helgen var kusinen här. Måndag tisdag och onsdag kväll spenderades i vanlig ordning med den gamla dalmasen till granne jag har, och i onsdags träffade jag även pappsen och så gick vi ut och käkade. Igår blev jag hembjuden på middag hos en gammal vän som också flyttat hit till huvudstaden. Ikväll ska jag hem till Sandra och ha myskväll med henne och Josefin och imorgon blir det förmodligen någon sorts festligheter med gänget. Fullt upp med andra ord!

 

Idag ska jag hem till Örebro för första gången på 6 veckor. Känns sjukt att jag inte varit "hemma" på så länge. Ska passa på att umgås med familj och vänner och försöka ta det lugnt. Få lite avstånd från skola och stockholmsliv över huvud taget. En liten paus. 

 

Känner mig så kluven på något vis när jag tänker på vart mitt hem egentligen är? Detta, Stockholm, börjar ju allt mer och mer bli mitt hem. Jag har alla mina saker här, skolan är här och de flesta vänner egentligen också. Jag menar många av mina Örebrovänner har likt jag själv flyttat därifrån. Ändå finner jag mig själv längta hem till dem ibland. Ganska ofta. Det känns så overkligt att de inte är där. Att jag inte är där. Att ingen är "hemma".

 

Kan en ha två hemstäder? Kan en ha flera hem? Den frågan har jag i och för sig frågat mig även när jag pendlade mellan mamma och pappa, men då var jag ändå i samma stad. I samma stadsdel. Då var det bara två olika boenden.

 

 

Nu är det helt tomt och tyst här hemma. Blev plötsligt otroligt ensamt. Antar att jag borde plugga och stryka och göra en massa måsten men jag har ingen lust så jag skjuter fram det till framtida Julia att oroa sig för. Smart tycker jag just nu. 

En bra torsdag slog jag till på. Började skolan klockan 9 och då satt jag och redigerade klart vår stop-motionfilm som vi sedan redovisade. Kul att höjdpunkten i skolan är när jag får tillfälle att använda mina adobekunskaper. Det händer oftare än jag trott då det varit användbart att kunna både PhotoShop, Premiere Pro, Audition och InDesign hitintills. Känns så kul att faktiskt ha nytta av det jag lärde mig av att gå en medieinriktad samhällslinje på gymnasiet. Även om filmen blev rätt ful med tanke på att vi bara hade en förmiddags utsatt tid att klippa ihop allt och två timmar att fota... Såhär blev det i alla fall: 

Efter redovisningen tittade vi på Cube och käkade popcorn. Vi har det slitigt i skolan vi...

 

Var hemma vid ca. halv 6 och då satte jag igång med alla måsten. Jag städade lägenheten grundligt; rengjorde inne på badrummet, dammade, dammsög och skurade golvet. Jag kollade vad det var för fel på min sängkjol och upptäckte att den var 20 cm för bred så den måste jag försöka lämna tillbaka trots att jag förlagt kvittot. Jag har diskat och tvättat också så nu känns det som att jag inte borde behöva städa förrän i graven igen.