julia carnebrant

Tjena mittbena!

Sitter väl i sängen halvt utslagen då man red en svinjobbig ridlektion igår och var på gymmet för första gången evah idag. Red väl en ponnyjävel som sprang som en liten duracelkanin efter att hon väl kommit igång, ryggen tog stryk skulle man väl kunna säga och benen var ovanligt nära marken. Standard. 

 

Och det här med gym... okej, jag hade knappt ätit något, mer än frukost och ett par knäckemackor till lunch +äpple. Chorizogryta är väl ingen favvis direkt. Jaja, vi kämpade oss iväg i alla fall, jag och Emelie. Och hon var superduktig medan jag ba :-):-) No tengo energia liksom... Var nära psykiskt sammanbrott där ett tag men höll det inom mig bevare mig väl. Kanske inte kämpade fullt men jag var ju i alla fall där... och kämpade lite.... LITE ÄR VÄL MER ÄN INGET ÄNDÅ HALLÅ, DÖM MIG INTE!!!

 

Det enda jag kunde tänka på var hur folk kan vilja gå dit och hur det kan finnas folk som tycker att det är kul på riktigt och typ viger sitt liv åt det. Det kanske inte var helt rätt inställning kan jag medge men jag var hungrig. Kom i alla fall hem och gjorde mig en äggmacka, sen så drog jag igång igen och körde lite situps och rygglyft och fan och hans moster vet vad. 

 

Sitter nu i sängen och förundras över hur "rosiga" mina kinder är. Är det såhär det känns att ha blodcirkulation tänkte jag innan jag insåg att händerna var blå som vanligt och kalla som is, skönt. Raynauds syndrom är så jäkla trevligt så man bara hade kramat om det om det var något man kunde omfamna. Googlade just på detta och då var det en läkare som sa att träning inte hjälpte mot detta fenomen :-) Kul att veta, detta höjde ju genast motivationen..

 

Jaja, nu ska jag väl ta på mig vantar och sätta mig i tvsoffan för att se på House eftersom det är ca det bästa program som finns. Ok, kanske inte, är bara besatt av det.

Hejdå.

 

problem i vardagen ^^^

gläääääääääädj dig åt att detta inte är du^^^

 

Okej, dagen är kommen. Jag Julia har nu ingen återvändo. Gym är vad som gäller. Haha okej har bara köpt ett "prova på kort" så jätteseriöst är det ju inte. ÄN!!!!!! Jaja, jag och Emelie tog i alla fall tummen ur arslet och gick iväg dit idag för att ta tag i det på riktigt. Bra. Haha, skrev ju om det där om att träningsvärk var skönt ont vet ni??

Jag ljög. Sitter med en nu som gör dödligt ont. Alltid är det värst två dagar efter! Ska väl chilla lite med hantlarna nu innan jag går ner i duschen. Har väl sovmorgon imorgon och börjar inte skolan förrän halv ett. Göttttttttttt.

 

Har varit ganska produktiv dag ändå!

Blev klar med två uppgifter på medieproduktionen med Albert och hade redovisning på engelskan med Emlan. Kan inte beskriva hur mycket jag gillar känslan av att ha något ur vägen, ha något avklarat liksom.

Sen gymmet då, och så köpte man väl en sporttop för att höja motivationen lite till.

Och nu har jag suttit med ett hemprovshelvete och är nästan klar. Typiskt mig att sakta ned farten på slutet och bara ha ett par frågor kvar på slutet ogjorda... man tänker väl *äh, nu är det ju inte bråttom längre* och så ligger det där och skaver typ. För att det är ogjort och man vet att man måste göra det. Ska försöka göra klart det nu.

 

Egentligen är det ganska faschinerande att jag fortfarande inte är tröttare än jag är. Sover alltid färre timmar än fingrar jag har på ena handen nu för tiden. Därav rubriken. Var ju ganska skönt att inte bli väckt av den när den kom i natt eftersom jag ändå var vaken.

 

Hoppas ni haft en fin dag.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!! Blev just klar med min novell som skulle ha varit klar innan jullovet men som har tagit ända tills nu att skriva på grund av skrivkramp och psykiska disorders. SÅ OTROLIG KÄNSLA!! Man borde skriva såhär dags jämt pga 1.Får mycket mer gjort sent på kvällen 2.läs ett. 

 

ÄR SÅ GLAD, denna har legat som tusen ton av ångest på mina axlar och bara tyngt ned mig som människa. Nu ligger jag alltså i fas. Har massa annat som håller på just nu men det värsta är över!

 

Det enda som är kvar att göra är att kontrolläsa allt imorgon så att den är grammatiskt korrekt OCH komma på ett namn. Namn är klurigt, men spännande. Det måste väcka intressEEEEEE. Viktigt viktigt. Okej, nu ska jag ta mig lite välförtjänt sömn. Sov gott små tomtenissar!

Ännu en lördag hemma. I ensamhet, lugn och ro.

Har suttit framför tvrutan fylld av meningslösa program hela dagen. Mamma har just bundit upp sig på något nytt tv-tjosan så vi har tillfälligt alla kanaler. Därför satt jag och bläddrade igenom nästan femhundra kanaler utan att hitta ett enda program som jag fattade tycke för. Slutade med att jag satt och kollade på en kanal där de enbart pratade spanska som hette "buscando america". Var alltså något typ av kulturprogram. Kanske ska tillägga att det inte var textat alls och att så fort någon pratade engelska så var det dubbat till spanska så att det blev omöjligt att höra vad den engelsktalande sa. Eh, ja så kul hade jag alltså.

 

Har nu googlat på programmet bara för att och insett att kanalen är chilensk och inte spansk, det förklarar varför de pratade så snabbt att man knappt uppfattade ett enda ord. Har ju ändå läst spanska i snart fem år så borde ju ha förstått åtminstonde något. Men ack nej, inget. Min chilenska spanskalärare hade varit besviken.

 

Förutom detta intressanta så har jag ätit ungefär lite av allt som fanns tillgång till i köket. Nötter, chips, kakor, macka, raggmunk, bacon, lingonsylt, mer chips, godis, äpple. Ja, jag började och slutade med det nyttigaste för att verka nyttig i hopp om att ni skulle glömma det jag skrev däremellan. Ska nu försöka plugga. Livet. Ahh, kan inte mer än älska det. Typ.

 

Vaknade dessutom imorse och tittade på klockan. Den sa att hon var 17:03. Jag blev helt chockad och började överväga om min mamma hade dött innan jag kollade på mobilen och såg att hon bara var strax efter tio. Kul att klockan har fått för sig att en minut är ungefär 10 sekunder :)

 

ps. är hon till höger och inte elefanten. ds.

Här ligger jag, vaken 00:06, väl medveten om att jag egentligen borde sova och borde ha börjat med det för åtminstone ett par timmar sedan med tanke på föregående natts urusla sömn. Ändå ligger jag här, klarvaken utan minsta tecken på den trötthet som tar över kroppen och får den att falla i sömn. Helst drömlös sådan om jag finge bestämma alldeles själv. Har skrivit på novellen som skulle varit klar för länge sedan och att skriva den typen av text väcker så många känslor i mig som jag nästan glömt bort att jag hade. För att kunna skriva med den fulla inlevelse som jag vill ska finnas med i texten måste jag själv känna det som huvudpersonen i fråga känner, fastän jag själv inte känt dem på länge. Det är inte helt lätt att bara plocka fram dem när man bäddat in dem så djupt att ingen utomstående någonsin skulle kunna komma åt dem. Skyddsbarriären var stark och det krävdes en hel del kraft för att ta sig igenom den. Önskar man kunde ha känslor i en ask och plocka fram dem när man helst behagar och lägga tillbaka dem när man inte vill ha med dem att göra. Synd bara att det skulle vara omöjligt. 

 

Ska väl ändå försöka mig på att sova vilket definitivt inte går när jag är här och skriver. Imorgon är det fredag vilket innebär slutet av skolveckan, -och framförallt helg. Ska bowla med mamma och bror på kvällen vilket kan bli kul.

Godnatt hälsar känslorna som inte är mina.

Hej. Är här för att ångra mig lite om skoltröttheten jag skrev om i tidigare inlägg. Visst är man väl fortfarande lite trött men fick just goda omdömen för ett arbete som jag kämpat häcken av mig med och inser nu igen varför jag pluggar, - för denna känsla är jävligt svår att slå. När man kämpat med något och det bara blir superbra och man får superbra respons på det man gjort. Älskar det. Livet som pluggis. Ska nu använda denna motivation till att plugga och till alla andra som är negativa:

 

Tack för mig.

Tre dagar i skolan har gått och jag är skoltrött already. Egentligen tror jag aldrig att jag slutade under lovet. Idag på bussen hem var jag så slut i huvudet att jag var helt yr och när jag kom hem gick jag raka vägen till sängen och somnade i 40 minuter. Drömde som tusan om konstiga osammanhängande saker. Likaså inatt, fast då om mindre osammanhängande saker. Snarare psykiskt påfrestande. Hade mardrömmar hela natten. Var vaken var och varannan timme och varje gång jag somnade om fortsatte samma dröm. Så sjukt när det blir så. Ännu sjukare är nog att jag drömt en del av det förut bara det att jag såg det från en annan persons synvinkel denna gång. Sist var det som att se på en film och denna gång var det jag som hade huvudrollen. Konstigt.

 

Ska nu försöka röja undan lite plugg innan jag tvingas gå ut med hunden i kylan. Längtar inte. Fryser redan trots att jag är så gott som nerbäddad i sängen. Jaha, ja det var väl det jag hade att komma med. Ska jag nämna något positivt? Nä.

Folk blir frågade världen över: "Vad är målet med din träning?". En ung man svarar att han vill ha lite snygga muskler för att impa på tjejerna, en annan för att han ser ut som en daggmask om han inte tränar, en tredje tränar för skojs skull, och en fjärde för att inte fettet ska dallra fullt så mycket och en femte gör det av prestationsångest och träningsberoende. Ställer man samma fråga till tjejer så är svaren dylika, men något som tjejer ofta vill ha är en smal midja, fast snygg rumpa och ett såkallat "mellanrum mellan låren". Självklart finns det undantag från dessa, men faktum är att jag skulle gissa på att de flesta har dessa grejer som mål. Få fettet att sluta dallra och sätta sig till ett riktigt hett ass istället. I don't blame you, keep that träning upp för jag vill gärna se fler snygga asses.

 

Men så kommer lilla jag. 17, snart 18 år, och har aldrig satt så mycket som en fot på ett gym i hela mitt liv. (bortsett från de få gånger vi gymmade på idrotten i ettan). Men nu är det dags. Det är dags för mig att ta min allt för otränade kropp med dålig hållning, dålig rygg och dålig kondition och släpa iväg arslet till ett gym. Inte för att jag har ett dallrigt arsle eller för att bilringarna på magen börjar bli svåra att räkna, inte av prestationsångest eller längtan efter större glipa mellan låren. Okej, det där fick ju det hela som att låta som om man skulle vilja ha en bullfitta, men ni måste förstå att glipa i detta fall betyder "mellanrum". Nej, jag Julia Helena Sofia Carnebrant ska till gymmet för att få må bra. 

 

Som jag tidigare nämnt så skrämde ju naprapaten livet ur mig genom att säga att jag skulle vara kutryggad vid 20-årsåldern om jag inte började träna snarast. Och att jag har så ont i rygg, axlar och nacke för att jag är för otränad. Dessa kan ju ses som stora anledningar fast egentligen vill jag nog mest träna för att jag ska klara av att springa till bussen utan att bli så andfådd att jag inte kan andas på en och en halvtimme efteråt... Det är mitt största mål, att kunna springa till busshållplatsen som det är cirka 200 meter till och kanske bara vara andfådd i en kvart efter. Det skulle vara fint. Längtar till det ögonblicket.

 

Du är bra som du är, men sätt upp små delmål. Istället för att fokusera på utseende så kanske du ska fokusera dig på hur du känner dig när du tränar. Det blir lättare och lättare för varje gång, det är så kroppen fungerar. Och träningsvärk, det är skön smärta. Man måste lära sig känna skillnad på bra och dålig smärta. Hoppas att fler än jag har det här "springa till bussen"-problemet, annars blir det ju lite pinsamt att ha vikt ut sig såhär.

Godnatt alla fina och fula. 

 

 

Här kommer jag med ångesten i högsta hugg. Har skjutit upp massa plugg och har precis insett att det är mindre än en vecka kvar tills skolan börjar och då ska det självfallet vara klart. Vill inte, orkar inte och har noll inspiration eller motivation till att göra det. Det blir så otroligt svårt då. Det ligger över mig som ett tungt moln av ondska och jag som skulle ha en bra start på året... Nä men det är väl bara att kämpa. Vill bara att det ska vara ur världen och att jag aldrig mer ska behöva tänka på det. Trodde lovet skulle lätta på min skoltrötthet men ack så jag bedrog mig :/

Vill bara säga gott nytt år igen och berätta att jag överlevt årsskiftet. Blev lyxigt upphämtad eftersom jag kollat fel på bussjäveln påväg till F. Sen satt vi väl där och spelade spel och hade det trevligt innan vi gjorde oss i ordning för att åka in till city. Några gav sig av med en tidig buss, "tog det säkra före det osäkra" men vi körde på det osäkra före det säkra och tog en senare buss och det gick ju galant det med för vi kom fram fem minuter innan tolvslaget. Nog för att bussen var så full att rutorna immat igen och att se ut var en omöjlighet. Men vi slapp ju stå uppe på stan i regnet och vänta i 40 minuter vilket var lite utav en bonus.

 

Efter att alla färgsprakande raketer var färdigskjutna så sänkte vi blicken igen och insåg att vi av de fjorton personer vi först var bara var tre återstående. Spännande. Speciellt med tanke på att telefonnäten var överbelastade och det var en omöjlighet att nå fram till någon av de borttappade. Vi tre virrade i alla fall runt i folkmassan i ungefär en halvtimme innan vi gav upp och började gå mot busshållplatsen. Då plötsligt som en skänk från ovan så kunde man ringa igen. Och då hade en del redan åkt tillbaka. Fick tag på ett par andra stackare som sa åt oss att gå mot stationen men på väg dit så möter vi dem för att de bestämt sig för att gå dit vi nyss varit. Försökte få tag på taxi men ack nej, det gick ej. Bästa tiden för taxibolag måste vara just nyårsafton efter tolvslaget och en timme framåt ungefär. Då rullar stålarna in som de ska.

 

Vi satt i alla fall och väntade och väntade på att bussen skulle komma någon gång och någonstans under den tiden insåg jag att det kanske var lika bra att jag åkte hem så att man fick sova i sin egen säng istället för att slåss med massa andra om de 6 sovplatser som fanns. Då kom D och allting klarnade. Vi vandrade iväg mot Våghus osäkra på var bussen egentligen skulle gå ifrån och tog oss sedan vidare till Olof Palmes torg. Vi kom på bussen i alla fall men det var väl också sista busshållplatsen som den stannade på för att plocka upp några för de som stod på busshållplatsen efter kom inte med. Inte konstigt med tanke på att jag endast för ett ögonblick var rädd att ramla på bussen men sedan insåg att jag stod så fastkilad att det skulle vara en omöjlighet.

 

Vandrade långsamt hem från bussen med det antagligen trevligaste sällskap man kunde hitta. Var som en klippa medan jag halkade runt som Bambi på hal is fast värre. Kramades gott nytt år och gick med de sista metrarna till dörren själv. Satt sedan och pratade i telefon med le best länge och väl innan jag gick och lade mig och somnade. 

 

En bra nyårsafton.