julia carnebrant

~skrivet i sämre tider~

Det känns som att allt ibland bara är en väntan.

 

 

väntan på något kul

på sömn, och väntan på att få svar

 

väntan på att vakna

på mat, väntan på att bli klar

 

väntan på att ni ska komma hit, och jag ska komma dit

väntan på att hitta dig

väntan på att livet ska börja

 

Det är som att jag ibland inte förstår att jag är mitt i det. Mitt i livet menar jag. Som att jag ibland måste påminna mig själv om att jag fortfarande lever och att den enda som kan ta tag i allt är jag. Så fort motivationen kommer tillbaka intalar jag mig själv. Men den kommer aldrig. Det är så livet som psykiskt sjuk är. Det går inte riktigt att hantera. Vet inte vart jag ska ta vägen.