julia carnebrant

Folk blir frågade världen över: "Vad är målet med din träning?". En ung man svarar att han vill ha lite snygga muskler för att impa på tjejerna, en annan för att han ser ut som en daggmask om han inte tränar, en tredje tränar för skojs skull, och en fjärde för att inte fettet ska dallra fullt så mycket och en femte gör det av prestationsångest och träningsberoende. Ställer man samma fråga till tjejer så är svaren dylika, men något som tjejer ofta vill ha är en smal midja, fast snygg rumpa och ett såkallat "mellanrum mellan låren". Självklart finns det undantag från dessa, men faktum är att jag skulle gissa på att de flesta har dessa grejer som mål. Få fettet att sluta dallra och sätta sig till ett riktigt hett ass istället. I don't blame you, keep that träning upp för jag vill gärna se fler snygga asses.

 

Men så kommer lilla jag. 17, snart 18 år, och har aldrig satt så mycket som en fot på ett gym i hela mitt liv. (bortsett från de få gånger vi gymmade på idrotten i ettan). Men nu är det dags. Det är dags för mig att ta min allt för otränade kropp med dålig hållning, dålig rygg och dålig kondition och släpa iväg arslet till ett gym. Inte för att jag har ett dallrigt arsle eller för att bilringarna på magen börjar bli svåra att räkna, inte av prestationsångest eller längtan efter större glipa mellan låren. Okej, det där fick ju det hela som att låta som om man skulle vilja ha en bullfitta, men ni måste förstå att glipa i detta fall betyder "mellanrum". Nej, jag Julia Helena Sofia Carnebrant ska till gymmet för att få må bra. 

 

Som jag tidigare nämnt så skrämde ju naprapaten livet ur mig genom att säga att jag skulle vara kutryggad vid 20-årsåldern om jag inte började träna snarast. Och att jag har så ont i rygg, axlar och nacke för att jag är för otränad. Dessa kan ju ses som stora anledningar fast egentligen vill jag nog mest träna för att jag ska klara av att springa till bussen utan att bli så andfådd att jag inte kan andas på en och en halvtimme efteråt... Det är mitt största mål, att kunna springa till busshållplatsen som det är cirka 200 meter till och kanske bara vara andfådd i en kvart efter. Det skulle vara fint. Längtar till det ögonblicket.

 

Du är bra som du är, men sätt upp små delmål. Istället för att fokusera på utseende så kanske du ska fokusera dig på hur du känner dig när du tränar. Det blir lättare och lättare för varje gång, det är så kroppen fungerar. Och träningsvärk, det är skön smärta. Man måste lära sig känna skillnad på bra och dålig smärta. Hoppas att fler än jag har det här "springa till bussen"-problemet, annars blir det ju lite pinsamt att ha vikt ut sig såhär.

Godnatt alla fina och fula.