julia carnebrant

Tjena mittbena!

Sitter väl i sängen halvt utslagen då man red en svinjobbig ridlektion igår och var på gymmet för första gången evah idag. Red väl en ponnyjävel som sprang som en liten duracelkanin efter att hon väl kommit igång, ryggen tog stryk skulle man väl kunna säga och benen var ovanligt nära marken. Standard. 

 

Och det här med gym... okej, jag hade knappt ätit något, mer än frukost och ett par knäckemackor till lunch +äpple. Chorizogryta är väl ingen favvis direkt. Jaja, vi kämpade oss iväg i alla fall, jag och Emelie. Och hon var superduktig medan jag ba :-):-) No tengo energia liksom... Var nära psykiskt sammanbrott där ett tag men höll det inom mig bevare mig väl. Kanske inte kämpade fullt men jag var ju i alla fall där... och kämpade lite.... LITE ÄR VÄL MER ÄN INGET ÄNDÅ HALLÅ, DÖM MIG INTE!!!

 

Det enda jag kunde tänka på var hur folk kan vilja gå dit och hur det kan finnas folk som tycker att det är kul på riktigt och typ viger sitt liv åt det. Det kanske inte var helt rätt inställning kan jag medge men jag var hungrig. Kom i alla fall hem och gjorde mig en äggmacka, sen så drog jag igång igen och körde lite situps och rygglyft och fan och hans moster vet vad. 

 

Sitter nu i sängen och förundras över hur "rosiga" mina kinder är. Är det såhär det känns att ha blodcirkulation tänkte jag innan jag insåg att händerna var blå som vanligt och kalla som is, skönt. Raynauds syndrom är så jäkla trevligt så man bara hade kramat om det om det var något man kunde omfamna. Googlade just på detta och då var det en läkare som sa att träning inte hjälpte mot detta fenomen :-) Kul att veta, detta höjde ju genast motivationen..

 

Jaja, nu ska jag väl ta på mig vantar och sätta mig i tvsoffan för att se på House eftersom det är ca det bästa program som finns. Ok, kanske inte, är bara besatt av det.

Hejdå.