julia carnebrant

 

I kommentarsfältet nedanför fanns det ett flertal kloka personer som tackade för att han påmint dem om vikten av att rösta och visade stor respekt för det han sa. Någon som till en början inte tänkt rösta skrev att hen ändrade sig, och det måste väl ändå vara en av de finaste kommentarer en kan få? Ett bevis på att ha fått någon att ändra sig till det bättre. På att ha gjort skillnad.

 

• "Rösta till en låtsasdemokrati? Det är ett låtsasval"
• "Jag accepterar inte sopornas rätt att styra mitt liv"
• "Om man röstar så är man ju ansvarig för det som händer, om man inte röstar så är man inte ansvarig för det som händer och därmed har man rätt att klaga."
• "EU ÄR INTE DEMOKRATI! bara för att man får rösta gör det inte till en demokrati.."

Jag undrar hur många gånger jag funderat över det här med problem. Alla sorters problem. Det kan vara allt ifrån att försova sig så att man måste stressa till skolan - till att vara döende i någon djävulsk obotlig sjukdom. Det kan vara ett bråk med en vän eller att man är obotligt dålig på att laga mat. Saker som får en att känna sig hjälplös för en stund eller en längre period.

 

Alla har problem och det är lätt att glömma bort ibland. Vad jag klassar som ett problem kanske någon annan klassar som trams. En dålig hårdag kan förstöra hela ens dag. Inte för att man bryr sig så mycket om håret egentligen, utan för att man inte känner sig så fin som man skulle ha viljat känna sig. Allt handlar om känslor.

 

Ta en tjej med PMS till exempel och jämför henne med en kille som aldrig visar sig svag. Säger du till en tjej med pms av värsta sort att hon har en fläck på tröjan så kan hon bryta ut i gråt från att nyss ha suttit och skrattat. Säger du till en killen som aldrig visar sig svag att han är ful som stryk och borde samla pengar till en plastikoperation, eller åtminstone sätta en papperspåse över huvudet så vi slipper se så skulle han troligtvis skratta. Eller kanske bara lägga en cool kommentar tillbaka, typ som "det tyckte inte din mamma" och sedan börja skratta.

 

När tjejen har blivit av med sin PMS så kan hon också skratta åt hur pinsamt töntig hon varit som börjat gråta för en sådan mesig sak som en fläck på tröjan. Men killen som aldrig visar sig svag måste få utlopp för sina känslor och går istället hem och gråter med ansiktet i kudden för att dämpa de läten som blir när hans strupe drar ihop sig så och han kippar efter luft.

 

Alla har problem. Alla har bara olika sätt att visa dem. Den gladaste personen du känner kan vara den som känner den djupaste smärta varje kväll när ingen ser. Du vet inte vem som är vem. Ingen vet. Ingen vet hur någon annan känner. De kan försöka sätta sig in i situationen, säga att de upplevt något liknande för att trösta, för att den andre inte ska känna sig fullt så ensam. Men du kommer aldrig att veta exakt hur den andre känner.

 

Det jag vill komma fram till är att ångest kan uppkomma av tusentals olika anledningar. I och med att alla är olika och har upplevt och genomgått olika saker och perioder i sina liv så kan ingen veta hur det känns för någon annan. Den enes största problem kan vara att ha ångest över om de ska klara sig igenom gymnasiet medans den andres största problem kan vara om de ska ta sig igenom nästa dag utan att dö. Man kan inte jämföra problem med varandra, för allas problem är betydelsefulla. Det blir inte bättre av att berätta att ens egna problem är större än någon annans. Det enda det leder till är ångest över att må så dåligt över sitt "lilla problem" som inte är så litet för en själv, medan den andre har ett så stort problem att man inte ens kan föreställa sig hur det skulle vara.

 

Jag har aldrig varit så fysiskt sjuk att man inte vetat om jag kommer överleva. Jag har inga problem med att kämpa för mitt liv för att försöka att inte misslyckas i skolan. Men jag har haft andra problem. Jag har blivit sviken av människor jag älskat. Jag har förlorat vänner som jag planerade sitta på ålderdomshemmet med. Jag har gått igenom när mina föräldrar skiljdes och lever nu med "päronsplitt", varannan vecka hos varannat päron. Det är ovant. Det är jobbigt ibland. Men det är livet. Ingenting varar förevigt. Man får ta tillvara på de tiderna man har det bra, och minnas hur det var och förstå att det kan bli bra igen de tiderna man har det mindre bra.

 

Precis som alla har problem så finns det nästan alltid något bra också att hålla fast vid. Om det så bara är en enstaka sak man gillar att göra, eller en person som man vet skulle bli förstörd om man inte fanns. Så länge man håller fast vid det som är bra och släpper taget om det som är dåligt så kommer livet fortsätta gå. Vare sig man vill det eller inte.

Det är konstigt hur livet kan rulla på, dag för dag och allt ser likadant ut. Sen plötsligt en dag, när man tänker tillbaka hur det såg ut för bara ett halvår sedan, så är det som om hela livet har förändrats drastiskt. Hur kan det vara så? Hur kan man inte märka att saker förändras så mycket fastän man lever mitt i det? 

 

När jag bläddrar tillbaka i bloggar och dagböcker och kollar så ser jag hur jag skrivit om hur glad jag var eller hur kul jag haft. Ändå sitter jag här och tänker att allt som händer känns ganska menlöst just nu. Att mitt liv känns menlöst. Ingenting händer ju? Det enda jag tänker på hela tiden är hur mycket jag vill flytta hemifrån, börja plugga på universitet i en annan stad, eller kanske först jobba i ett annat land? Vad vet jag. Bara jag får komma bort ett tag. Ta ledigt från det liv som är här, lära känna mig själv, vem jag är, - på riktigt liksom. Hur ska jag kunna veta vem jag är och vad jag vill om jag aldrig provar något? Hur ska jag finna motivationen till att fortsätta plugga om jag inte är helt säker på vad jag vill?

 

Jag avundas dem som verkar ha hela sitt liv *figUrEd oUT* redan nu. Jag fyller arton om 38 dagar och just nu känns det som att jag skulle kunna hoppa av gymnasiet och fly landet utan att ens berätta för någon om det. Samtidigt vet jag att om jag skulle göra så och sedan ångra mig så skulle det bli mitt största misstag som jag någonsin gjort.

 

Kanske borde jag bara utlida det sista året av gymnasiet + de 79 dagar som är kvar av den här terminen också utan att ha räknat bort ledighet? Och sedan bara göra vad jag än känner för? Samtidigt skulle det ju vara skönt att ha läst klart på universitetet så snart som möjligt också. Fast det gäller ju att veta vad man ska bli då.

 

Det är så många frågor och luckor i mitt liv som jag inte har en aning hur jag ska besvara och fylla. Kanske är det meningen att man inte ska veta det än. Kanske ska man bara ta dagen som den kommer och sätta sitt välmående i första hand och låta det bli som det blir? Jag vet att jag är allt för dålig på det. Att göra det bästa utav varje dag. Ofta gör jag det sämsta möjliga av dem istället på grund av ren orkeslöshet vilket jag vet bara skadar mig själv i slutändan.

 

Det är så mycket jag vet att jag borde göra för att jag ska kunna må bättre än vad jag gör just nu och ändå gör jag det inte. Det är som att rädslan av att göra något fel hindrar mig från att göra vad jag egentligen vill. Vad jag egentligen kan. Vad jag egentligen borde.

 

Om inte om vore skulle jag antagligen vara i Spanien och söka jobb som en servitris, hotellreceptionist eller vad som helst just nu. Men så var det ju om. Jag går ju i gymnasiet och hur mycket jag ibland än längtar efter att få sluta eländet så vet jag att när jag väl har gått klart det så kan jag vara stolt över mig själv. Att gymnasiet är frivilligt är ju också fritolkat. Jag läste någonstans någon som dragit en parallel med släktmiddagar och gymnasiet. Att de är lika frivilliga. Man behöver inte komma på släktmiddagarna men om man inte kommer så kommer de att titta konstigt på en för resten av ens liv.

 

Man kan inte göra allt man vill här i livet. Men man kan göra en del av det. Det måste bara vänta lite så att man hinner göra klart alla måsten först. För de har förtur på livets "att göra"-lista.

Perfekt, normal och lagom, är ord påhittade av idioter.

 

Folk har fått för sig att perfekt är något som ingen är medan jag gärna skulle vilja predika för motsatsen. Alla därute är perfekta -för någon. Alla kanske inte är perfekta tillsammans, men perfekt kommer du alltid att vara. Du ja.

 

Normal är ett ord jag inte ens förstår mig på. Det finns inget här i vår värld som är just normalt. Visst kan något vara statistiskt sett mer eller mindre än förra och förrförra året, men vad är det som säger att det som är i år inte är normalt? Vad är det som säger att normalt är att bete sig "lagom" roligt, "lagom" seriöst, och "lagom" mänskligt?

 

Vad betyder lagom då, det har ju inte ens någon betydelse? Det är ett ord vi använder när vi är osäkra på vad vi ska kalla något för vi vill veta den andres åsikt först. Jag kanske tycker att det är normalt med "lagom" mycket smör på mackan, medans min vän också tycker det. Skillnaden på mig och min väns åsikt om smör är att båda har olika definition på "lagom". Olika definition på vad som är normalt, och olika definition på vad som är perfekt.

 

Alla människor i hela vår värld har olika definitioner på allt. 

Jag vill alltså påstå att det inte finns något som heter perfekt, det heter underbart.

Det finns inget som heter normalt, det heter genomsnittligt.

Och det finns inget som heter lagom, för det beror helt på vem du är och vad du har för definition.

Alla har fel förutom du. Du är den enda som kan sätta definition på dessa ord för dig. Ingen ska kunna intala dig att det är perfekt att vara smal eller fet. För båda är perfekt då man utgår ifrån olika perspektiv.

Se det från allas håll innan du uttalar dig. Ha koll på det du pratar om. Eller utgå från att alltid säga "jag tycker" eller "enligt mig" i början av varje mening som handlar om dessa tre ord.

 

Enligt mig är alla perfekta på sitt sätt. Som mest perfekt är man enligt mig när man fullkomligen är sig själv. Om jag gillar personen du är när du är dig själv eller inte spelar ingen roll, för det finns alltid någon som gör det.

Självklart så måste det vara komplimanger som verkligen stämmer, för ingen tycker om folk som ljuger.

Vad mycket ljusare vår värld skulle bli.

Alla blir gladare av komplimanger, men ändå så är det så sällan vi ger och får dem.

Vi behöver även träna på att tacka för komplimangerna, så ut med er och ge komplimanger.

Bara ett litet tack, så känner man att man även har fått något gott ut ifrån att ge en komplimang.

Ut med er och gör världen till en ljusare plats, det spelar ingen roll om ni känner människan eller inte.

Kanske ser du någon på bussen som har jättefint hår, står bakom någon i kön i någon affär och känner hur personen framför dig verkligen luktar jättegott. Varför berättar du inte för dessa personer att du tycker så? Visst skulle väl du bli glad om någon sade till dig när du har fint hår, eller luktar gott.

Gör världen till en ljusare plats, ge varandra komplimanger.

Men överdriv inte, det ska vara sant, och om du ger folk komplimanger för allt hela tiden

så kommer ju ingen ta dina komplimanger som verkligen betyder något på fullaste allvar.

Kram alla fina.

we are not going to live forever, but we are going to live for the rest of our lifes

so let's make the best of the time, do not forget to live, love and laught.

kanske inte vad jag hade tänkt mig direkt, men jag fick ju iallafall kebab...

Det mina analytiska förmågor efter lång betänketid har kommit fram till att på de "vanliga" dåliga dagarna så är det faktiskt alltid något som skiner upp ens dag. Något litet, det behöver inte vara stort alls! Det kan vara något så litet som en blick som säger mer än tusen ord, en klapp på axeln, någon som säger "Det ordnar sig ska du se" eller "Vad söt du är" eller "Vilken fin tröja". Det är de små sakerna som vi behöver för att fortsätta knalla på genom vardagen.

Ibland känner man sig bara ful och äcklig, vill helst inte ens gå upp ur sängen utan bara ligga där hela dagen och tycka synd om sig själv, men oftast gör man inte det. Man går upp och går iväg till skolan som alla andra dagar bara att den dagen är  lite sämre än de andra, det är då man måste fokusera på de där små sakerna. Tänka positivt! Vi är alla unika! Att man ser lite halvt hemsk ut (enligt sig själv) någon dag då och då är bara normalt, om man inte tyckte det så har man kanske lite för stort ego. Säger inte att det är något fel med det, så kan det vara. Och oftast så tycker ens vänner att man är fin precis som man är, tänk på det.

Det jag kom fram till är alltså att alla är perfekta, för perfekt har ingen ingen signifik betydelse vilket betyder att ordet kan innebära i stort sett vad som helst, det är olika för alla människor. Alla är unika, och för mig betyder perfekt i stort sett samma sak som unik och som sagt alla är unika vilket åter leder till att alla är perfekta.