För en sekund för en stund
För ett ögonblick så övervägde jag det. För en stund var jag där och fick det. Men när det inte gjorde vad det borde göra utan fick fram motsatsen, varför skulle jag då vilja ha det? Varför ska jag blanda mig in i något mer som jag vet inte kommer hjälpa mig? Varför? Att ha saker att göra, saker att tänka på. Andra saker. Inte att sätta lysa upp det som om det vore allt i världen? Det är inte allt. Jag har inte tid. Jag har annat. Jag behöver inte det. Sluta tjata. Ni hjälper inte. Låt mig göra det som känns rätt för mig. Låt mig göra det som jag vet gör det bra istället för motsatsen. Jag vill ha det på mitt sätt här. Rätt sätt. Inte ert sätt, så snälla, låt mig vara.
Alla dagar
Alla dagar är inte bra dagar. Alla dagar är inte bra dagar för någon, hur mycket du än vill intala dig det.
Och hur mycket du än vill intala dig att dina dagar är värre än alla andras dagar så är de aldrig det.
Alla dagar är inte dagar du minns, och de du minns är inte alltid bra dagar. Men de du minns är heller inte alltid dåliga dagar.
Men alla dagar är dagar värda att leva. Alla dagar lär vi oss något.
Alla dagar tills vi dör, kommer vi alltid finnas vid liv. Att vara vid liv är en gåva vi alla fått ta del av.
Hur mycket vi än ibland intalar oss att det inte är så.
puerta numero uno
Är kär i den här dörren. Det var kärlek vid första ögonkastet. Den bor i centrala Stockholm och det är allt jag vet.
En omgjord historia
Det var en väldigt mörk och dyster tisdagseftermiddag. Alla andra hade tagit sitt pick och pack och gått hem.
Det var bara han och jag kvar, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Stämningen var så spänd att det nästan gick att ta på den. Jag gick ut, det enda som tillfälligt skulle kunna rädda mig.
Utanför fladdrade höstlöven omkring i små virvlar längs med marken och någon gick förbi med en intensivt gnisslande cykel, oljudet lät som något taget direkt ifrån en skräckfilm och kalla kårar gick längs med ryggraden samtidigt som en vind slet tag i mitt hår. Plötsligt blev ensamheten så påtaglig att jag för ett ögonblick övervägde om inte den spända stämningen hade varit bättre, där var jag ju åtminstone inte helt ensam.
Obeslutsam och uttråkad efter den långa tystnaden jag befunnit mig kollade jag på klockan. Bara trettiofem minuter kvar tills jag skulle bli upphämtad. Det var då jag såg det. Det värsta jag någonsin skådat. Strax efter hördes ett hjärtskärande skrik och ögonblicket efter var allt tyst igen. Knäpptyst.
Det är aldrig försent
-Säg något då! hörde jag hur en ovanligt ljus pojkig tonåringsröst uppmanande sa till en annan. Jag kände igen rösten. Det var ingen jag direkt kände, jag bara visste vem han var.
-Vad skulle jag då säga? Vad skulle vi prata om? Hörde jag hur den andra killens dova stämma svarade med en suck. Som om det var hopplöst. Som om det redan var för sent. 'Det är aldrig försent', tänkte jag och gick sedan därifrån. Upprörd.
Självlysande
"I taket lyser stjärnorna" får jag upp en röst i huvudet som säger. Citatet kommer från en film, en fin sådan. Jag tänker på den nästan varje gång jag ser de svagt grönt självlysande stjärnorna som i en symmetrisk cirkel sitter upplimmade i mitt tak. De har suttit där så länge jag kan minnas. Jag vet att jag hade en rund lampa satt där som barn, därav symmetrin. Hur lampan såg ut har jag dock inget minne utav.
Den har nog inte suttit där på minst tio år i alla fall. Minst.
Sverige är vackert
Något så iögonafallande -som utsikten över de gröna svenska vyerna och de tunna molnstrimmor som långsamt skingrar sig i soluppgången som för att stolt visa upp vårt vackra land. Dess gator ringlar sig som långa guldskimrande pärlhalsband där gatulykterna lyser för de mörkrädda som behagar ta sig en nattlig promenad. -Det är inte varje dag en enkel levande som jag har lyckan att sitta på ett plan fullt av lungt sovande människor olyckligt ovetande om det vackra som tornar upp sig precis utanför deras fönster.
dimma
Ett dilemma i mitt huvud. Inget jag kan göra. Något jag kan, men inget som går.
Livet bidrar med glädje, ilska, hjärtesorg och sår. Detta innefattar mest en dimma i mitt huvud.
Hatar att vara tyst, men vill inte heller något säga. Svårt ska det va'!
Fast å andra sidan är det ju ingen som sagt att det ska vara enkelt.
Stockholm i mitt ♥
Bilder från vår stockholmsresa med skolan, fotat och redigerat av mig.
solsken i en glasburk
Mörkret trängde sig på som ett tjockt molntäcke som lägger sig över himelen, frågorna dök upp, skulle det förevigt stanna där? Skulle solen sluta skänka oss sina strålar, skulle vi inte överleva detta såkallade sista år trots allt?
Solens strålar är tillägnade makten som håller oss alla vid liv, får oss att fortsätta andas in livet vi lever.
Ibland önskar jag att man kunde spara lite solljus i en glasburk för att sedan kunna ta fram det de stunder då allting käns mörkt. Eventuellt skulle det kunna gå om på något sätt jag skulle kunna få någon i ett tropiskt land till att medföra en gnutta solsken hem till vårt kalla, grå och trista land.
blåmes
ett par av bilderna jag pratade om att jag fotade förra veckan
tell me, was it just a stupid game where no one could win?
what if it wasn't you
what if it was no one but me
maybe i have no one to blame but myself
maybe i should let it be
leave you alone
let you make your own life, whitout me
let you forget all about me
just let you free
det är det lilla som blir stort i längden
Jag hälsade artigt på det äldre paret som bor lite längre upp på gatan då jag mötte dem påväg hem från skolan. De var ute för att rasta sin lilla hund som glatt hoppade omkring deras fötter. Båda log vänligt och hälsade på mig. När vi precis passerat varandra så vänder sig mannen om och säger till mig att mitt hår är vackert. Jag tackar hjärtligt, berättar att han gjort mig glad, och känner hur värmen sprider sig ända ut i mina vanligtvis så kalla fingertoppar.
Han fick mig att le utav sann glädje trots att jag bara några sekunder innan hade gått i min egen lilla värld och funderat på hur denna dag egentligen inte var så värdefull i mitt liv. Nu var den det. Med den lilla komplimangen så förgyllde han min dag. Den där mannen med hunden, längre upp på gatan.
Medvetenhet
Värmen sprider sig med en slingrande känsla i hela kroppen då jag ser hans nötbruna ögon plirandes mot henne.
Ser hon själv sättet som han ser på henne? Är hon medveten om hur mycket hon betyder för honom,
-hur hans ögon förvandlas stora och varma då han om så bara hör hennes namn,
-hur hela hans hållning, hur hela han förändrar sin utstrålning till en varm, öm och kärleksfull sådan då han tittar sådär intensivt rakt på henne,
-hur han inte önskar något mer än att hon bara ska se tillbaka på honom med det där lilla leendet som tar fram den underbara smilgropen som bor på hennes vänstra kind. Är hon medveten om det?
När hennes ögon äntligen möter hans så finns inget annat. Ingenting annat i världen.
"jag älskar dig inte"
du sa du älskade mig, du ljög mig rakt upp i ansiktet.
du sa du aldrig ångrat något så mycket förut, du tänkte bara på dig själv.
du sa förlåt, jag trodde dig inte och se så rätt jag hade.
jag vill inte längre ha dig som en del av mitt liv så låt mig vara. jag mår bättre nu, utan dig, så lägg dig inte i. jag vill inte höra dina jävla förlåt gång på gång då de ändå inte betyder något. enda anledningen till varför du ens säger det är för att lätta på ditt eget samvete. -men vet du vad? du sårade mig, och du kan skylla allt på mig hur jävla mycket du vill men det är så det är, och du sårade mig inte bara en gång, utan flera, men jag var för dum för att se det.
varför skulle jag vilja umgås med någon som bara förstör mig, någon som rubbar den stadiga ytan jag faktiskt står på?
varför skulle jag vilja lyssna på dig när jag ändå inte vet vad som är sanning och inte?
du säger en sak men tänker egentligen en helt annan, men säg det då, säg det rakt ut.
du är så otroligt svag, och går den vägen som alla andra vill att du skall gå, för du vill inte sticka ut, du vill vara en i mängden men ändå inte den personen som sitter själv. det är din största rädsla, - att bli lämnad, ensam.
jag vet hur det känns för jag har varit i en situation liknande din, men det är inte så längre. jag har vänner som påminner mig varje dag om hur bra jag är, och jag påminner dem. det är så det ska vara, det är det som är vänner. riktiga vänner.
något som du och jag antagligen aldrig var.
snälla du, ta tag i ditt liv så som jag gjort med mitt och hädan efter så kan du lämna mig ifred.
saknaden av något dammigt
minns du hur kul vi brukade ha
hur ofta vi träffades och hur lätt allting var
minns du inte hur mycket vi älskade varann
hur mycket vi sårade varann på grund av hjärtan som brann
jag undrar om du någonsin tänker på mig
så som jag tänker på dig
jag krossade ditt hjärta, och du krossade mitt
nu är vi kvitt, vad sägs om att börja om och försöka på nytt
det var längesen nu, och det som har hänt är förflutet
men allt det bra all kärlek, skulle det där bara vara slutet
på en otrolig vänskap, finns den fortfarande där
jag saknar dig, det är bara så det är
autumn
innanför dörren som ingen tidigare sett
Somliga tror att du är som luft, att du inte finns för mig längre, men det är inte sant.
Har man en gång älskat någon så är det så föralltid. Visst, kanske älskar man dem inte på samma sätt, kanske inte alls lika mycket, men ändå älskar. Jag låtsas vara förbannad på dig, sur på dig, ljuger för mig själv och alla andra. Men innerst inne så vet jag ju, att jag aldrig kommer låta dig från mitt hjärta vandra.
Jag tänker på dig varje dag, varje timme, kanske inte längre varje minut. Men jag tänker på dig, jag saknar dig och det vi hade, önskar att allt kunde återvända till det som det var förut.
Men livet går och läker sår, det är stunder som vi aldrig kommer att få igen, att leva kvar i det förflutna är som att fastna med stöveln i en såndär lera som suger fast den och istället för att ta av sig stöveln och sedan dra bort den, låta foten sitta kvar och vrida och vända på sig för att hjälplöst försöka ta sig loss.
Människa du går mig på nerverna när du beter dig såhär, det du gör, eller snarare inte gör, jag förstår det inte.
Du kan inte säga en sak en dag och något annat nästa, för att det ska kunna bli något mer än det är idag det vill säga inget så måste du agera. Snart.
hoppa, hoppade, hoppas
Hoppet hoppade långsamt bortåt, jag såg det men bara som en suddig silhuett långt bortom det nära
Men idag så var det något som fick det att bara för några meter men ändå ta några skutt tillbaka, närmare.
Innan han gick sin väg helt utan att ha vänt sig om, så gjorde han det. Han vände snabbt på huvudet nästan som om han bara slängde med sin långa lugg i en van rörelse, en sådan som skulle sitta kvar även efter att luggen klippts av, men när blicken hamnade bakom honom, över axeln, så stannade den i några sekunder, granskande och undrande. Hans blick fick det att skutta, om så bara ett par steg tillbaka, närmare.
Hoppet.
don't cry, say f*ck you and smile
In my dreams everything is as usual, just a little bit better, just like I want it to bee
I miss you more than anyone can ever imagine, and I bet you don't even give a shit
because I think I know you well enought to say that you do not care as much of anyone as you care about yourself
It was just a dream, I have to face it, nothing will ever be like it was in my dreams
This is reality, welcome to life
