julia carnebrant

Det finns så mycket bra med att ha flyttat ut ur boet. Så mycket nytt och så mycket fantastiskt. Men mycket är också så otroligt annorlunda att vilket kan vara svårt att hantera. Jag är inte van vid att ta hand om mig själv på det sätt som jag tvingas göra nu. Jag är inte van vid att agera vuxen. Jag är inte van vid att inte ha någon att ringa till som kommer ställer upp vad som än gäller som en sann vän. Som finns där vad som än gäller. Framförallt är jag inte van vid ensamheten. I hela mitt liv har jag bott hemma hos mor och far. I tretton år har jag haft en lillebror i samma hus som jag. I sju år har det svansat omkring en hund kring anklarna på mig som alltid välkomnat mig när jag kommit hem. 

 

Här är allting fortfarande så nytt. Så ovant. Så tomt på ett sätt som en inte ser Stockholm på när en inte bor här. Missförstå mig inte, jag älskar att bo här. Jag älskar hur jag fortfarande uppskattar allting vackert på ett annat sätt än när en är van med sin omgivning. Jag älskar att det finns så otroligt mycket att upptäcka här och att det inte kommer ta slut förrän om många år. Jag älskar hur det finns människor här som tagit mig till sig med öppna armar, som accepterat mig för den jag är. Människor som knappt känner mig som ändå hjälpt mig när jag behövt det som mest.

 

Visst kan jag längta tillbaka till mitt gamla liv. Visst kan jag längta efter att bo hemma hos mor och far, med min trettonårige lillebror och ha en hund svansande runt fötterna som välkomnar mig när jag kommer hem. Visst kan jag sakna att kunna ta cykeln till mormor och morfar eller träffa en gammal vän bara för att jag har lust. Men ett steg utanför det. Utanför den trygghetszonen har och kommer att utveckla mig som människa, till någon större, till något bättre som jag aldrig skulle kunna bli om jag fortfarande skulle bo i gamla goda Örebro.