Om inte om vore
Det är konstigt hur livet kan rulla på, dag för dag och allt ser likadant ut. Sen plötsligt en dag, när man tänker tillbaka hur det såg ut för bara ett halvår sedan, så är det som om hela livet har förändrats drastiskt. Hur kan det vara så? Hur kan man inte märka att saker förändras så mycket fastän man lever mitt i det?
När jag bläddrar tillbaka i bloggar och dagböcker och kollar så ser jag hur jag skrivit om hur glad jag var eller hur kul jag haft. Ändå sitter jag här och tänker att allt som händer känns ganska menlöst just nu. Att mitt liv känns menlöst. Ingenting händer ju? Det enda jag tänker på hela tiden är hur mycket jag vill flytta hemifrån, börja plugga på universitet i en annan stad, eller kanske först jobba i ett annat land? Vad vet jag. Bara jag får komma bort ett tag. Ta ledigt från det liv som är här, lära känna mig själv, vem jag är, - på riktigt liksom. Hur ska jag kunna veta vem jag är och vad jag vill om jag aldrig provar något? Hur ska jag finna motivationen till att fortsätta plugga om jag inte är helt säker på vad jag vill?
Jag avundas dem som verkar ha hela sitt liv *figUrEd oUT* redan nu. Jag fyller arton om 38 dagar och just nu känns det som att jag skulle kunna hoppa av gymnasiet och fly landet utan att ens berätta för någon om det. Samtidigt vet jag att om jag skulle göra så och sedan ångra mig så skulle det bli mitt största misstag som jag någonsin gjort.
Kanske borde jag bara utlida det sista året av gymnasiet + de 79 dagar som är kvar av den här terminen också utan att ha räknat bort ledighet? Och sedan bara göra vad jag än känner för? Samtidigt skulle det ju vara skönt att ha läst klart på universitetet så snart som möjligt också. Fast det gäller ju att veta vad man ska bli då.
Det är så många frågor och luckor i mitt liv som jag inte har en aning hur jag ska besvara och fylla. Kanske är det meningen att man inte ska veta det än. Kanske ska man bara ta dagen som den kommer och sätta sitt välmående i första hand och låta det bli som det blir? Jag vet att jag är allt för dålig på det. Att göra det bästa utav varje dag. Ofta gör jag det sämsta möjliga av dem istället på grund av ren orkeslöshet vilket jag vet bara skadar mig själv i slutändan.
Det är så mycket jag vet att jag borde göra för att jag ska kunna må bättre än vad jag gör just nu och ändå gör jag det inte. Det är som att rädslan av att göra något fel hindrar mig från att göra vad jag egentligen vill. Vad jag egentligen kan. Vad jag egentligen borde.
Om inte om vore skulle jag antagligen vara i Spanien och söka jobb som en servitris, hotellreceptionist eller vad som helst just nu. Men så var det ju om. Jag går ju i gymnasiet och hur mycket jag ibland än längtar efter att få sluta eländet så vet jag att när jag väl har gått klart det så kan jag vara stolt över mig själv. Att gymnasiet är frivilligt är ju också fritolkat. Jag läste någonstans någon som dragit en parallel med släktmiddagar och gymnasiet. Att de är lika frivilliga. Man behöver inte komma på släktmiddagarna men om man inte kommer så kommer de att titta konstigt på en för resten av ens liv.
Man kan inte göra allt man vill här i livet. Men man kan göra en del av det. Det måste bara vänta lite så att man hinner göra klart alla måsten först. För de har förtur på livets "att göra"-lista.
Kommentarer
Postat av: emelie
hej julia. jag vet att jag kanske inte hört av mig så mycket. eller varit med dig så mycket. och jag vet att du har det jobbigt ibland. och jag vet att jag borde göra något, för att visa hur mycket jag verkligen tycker om dig. men jag vet inte riktigt. så det jag kan skriva nu är att: jag hoppas verkligen att du vet att du inte behöver vara någon annan än just dig själv när du är med mig. för jag tål att se den riktiga julia. nu ska jag inte låtsas veta vem "DU" är osv, hur kan jag det när man knappt själv vet vem man är? jag hoppas verkligen att du förstår hur mycket du trots allt ändå betyder för mig. älskar dig, stay trong girl. i know you will make it. <3<3<3
Trackback
