julia carnebrant

Jag undrar hur många gånger jag funderat över det här med problem. Alla sorters problem. Det kan vara allt ifrån att försova sig så att man måste stressa till skolan - till att vara döende i någon djävulsk obotlig sjukdom. Det kan vara ett bråk med en vän eller att man är obotligt dålig på att laga mat. Saker som får en att känna sig hjälplös för en stund eller en längre period.

 

Alla har problem och det är lätt att glömma bort ibland. Vad jag klassar som ett problem kanske någon annan klassar som trams. En dålig hårdag kan förstöra hela ens dag. Inte för att man bryr sig så mycket om håret egentligen, utan för att man inte känner sig så fin som man skulle ha viljat känna sig. Allt handlar om känslor.

 

Ta en tjej med PMS till exempel och jämför henne med en kille som aldrig visar sig svag. Säger du till en tjej med pms av värsta sort att hon har en fläck på tröjan så kan hon bryta ut i gråt från att nyss ha suttit och skrattat. Säger du till en killen som aldrig visar sig svag att han är ful som stryk och borde samla pengar till en plastikoperation, eller åtminstone sätta en papperspåse över huvudet så vi slipper se så skulle han troligtvis skratta. Eller kanske bara lägga en cool kommentar tillbaka, typ som "det tyckte inte din mamma" och sedan börja skratta.

 

När tjejen har blivit av med sin PMS så kan hon också skratta åt hur pinsamt töntig hon varit som börjat gråta för en sådan mesig sak som en fläck på tröjan. Men killen som aldrig visar sig svag måste få utlopp för sina känslor och går istället hem och gråter med ansiktet i kudden för att dämpa de läten som blir när hans strupe drar ihop sig så och han kippar efter luft.

 

Alla har problem. Alla har bara olika sätt att visa dem. Den gladaste personen du känner kan vara den som känner den djupaste smärta varje kväll när ingen ser. Du vet inte vem som är vem. Ingen vet. Ingen vet hur någon annan känner. De kan försöka sätta sig in i situationen, säga att de upplevt något liknande för att trösta, för att den andre inte ska känna sig fullt så ensam. Men du kommer aldrig att veta exakt hur den andre känner.

 

Det jag vill komma fram till är att ångest kan uppkomma av tusentals olika anledningar. I och med att alla är olika och har upplevt och genomgått olika saker och perioder i sina liv så kan ingen veta hur det känns för någon annan. Den enes största problem kan vara att ha ångest över om de ska klara sig igenom gymnasiet medans den andres största problem kan vara om de ska ta sig igenom nästa dag utan att dö. Man kan inte jämföra problem med varandra, för allas problem är betydelsefulla. Det blir inte bättre av att berätta att ens egna problem är större än någon annans. Det enda det leder till är ångest över att må så dåligt över sitt "lilla problem" som inte är så litet för en själv, medan den andre har ett så stort problem att man inte ens kan föreställa sig hur det skulle vara.

 

Jag har aldrig varit så fysiskt sjuk att man inte vetat om jag kommer överleva. Jag har inga problem med att kämpa för mitt liv för att försöka att inte misslyckas i skolan. Men jag har haft andra problem. Jag har blivit sviken av människor jag älskat. Jag har förlorat vänner som jag planerade sitta på ålderdomshemmet med. Jag har gått igenom när mina föräldrar skiljdes och lever nu med "päronsplitt", varannan vecka hos varannat päron. Det är ovant. Det är jobbigt ibland. Men det är livet. Ingenting varar förevigt. Man får ta tillvara på de tiderna man har det bra, och minnas hur det var och förstå att det kan bli bra igen de tiderna man har det mindre bra.

 

Precis som alla har problem så finns det nästan alltid något bra också att hålla fast vid. Om det så bara är en enstaka sak man gillar att göra, eller en person som man vet skulle bli förstörd om man inte fanns. Så länge man håller fast vid det som är bra och släpper taget om det som är dåligt så kommer livet fortsätta gå. Vare sig man vill det eller inte.