julia carnebrant

Linneas födelsedag utspelade sig i år på Midsommarafton och därför fick vi ingen midsommarmat, och inte heller blev det något dansande kring den sköngröna stången. Inga små grodimmiterade rörelser utan öron eller svans. Skönt då jag varken tycker om maten eller dansen.

 

Istället åkte vi ut till den lilla byhålan som ironiskt nog heter Stora Mellösa trots att det är raka motsatsen till vad det är. Där åt vi gott, såg på medan hon öppnade sina omsorgsfullt inslagna födelsedagspresenter. En parfym hon så gärna ville ha, en plattång, ett par eftertraktade hörlurar, riksdaler och allt vad det nu än må ha varit. Leendet på hennes läppar satt på hela eftermiddagen.

 

När klockan började närma sig 18 sprang vi runt som yra höns hon och jag. Vi var tvugna att få i ordning på allt tills dess att vi skulle bege oss iväg med bussen mot stadens gator och torg som skulle följas av ännu en resa med länsbuss. Efter många om och men hann vi i alla fall, och väl framme på den definitiva slutbusshållplatsen stod vi i kvällssolen bland mygg och knott som inte ville annat än ta sig ett bett, väntandes på skjutsen som skulle ta oss till vännernas hem. Efter tio minuter så var han äntligen där, och efter tio ytterligare minuter var vi framme.

 

Vi bytte om och packade i ordning på de saker som skulle tillbringa kvällen med oss, och cyklade iväg de fyra kilometer som var emellan oss och badplatsen. Jag och Frida, den bästa vän en människa möjligen kan ha, stod och väntade på pojkvännen till henne och födelsedagsbarnet som satt på hans kungliga pakethållare. Efter något som kan ha varit tjugo minuter gav vi upp och strax därpå ringde telefonen och däri sa en röst att de redan var framme.

 

Vi cyklade fortare, åmade oss lite över att vi väntat på de vi trodde var de långsammaste personerna i världshistorien medan de i själva verket bara tagit en genväg. Vi cyklade förbi hamnen och kom in på en väg där det stod "Här slutar allmän väg". Det hela slutade med att vi fick ännu ett samtal som bad oss att vända om, cykla någon kilometer åt motsatt håll, och svänga upp på en grusväg med en mopedskylt som vi efter lite problem till slut hittade.

 

En liten stig som på grund av alla dess rötter var omöjlig att cykla på med de gamla rostiga cyklar vi blivit tilldelade. Istället ledde vi våra cyklar vidare på stigen i förhoppningar om att vi kommit rätt. Myggen var blodtörstiga och susade runt huvudet utan att visa minsta respekt över vår irritation efter att ha blivit lämnade ensamma och cyklat fel. Vi kom i alla fall fram till ett gäng skrattande tonårspojkar och födelsedagsbarnet.

 

Grillen var igång och vi satte oss ned på stockarna som låg placerade som en kvadrat runt eldstaden. I bakgrunden av ljudet från pojkarnas prat och skratt och eldens sprakande, hördes Hjälmarens våta skvalpiga ljud när vattnet slog emot stenen som låg i vattenbrynet.

 

Köttet grillades och åts till skratten och de livliga pratet som någonstans övergått till hungriga muttranden. Smakade på något beskt med söt eftersmak. Efter att ha förtärit maten blev stämningen åter bättre och en volleyboll kom fram. Fler folk trillade in på den lilla stranden och en redig match drogs igång några meter bort från där vi tre flickor satt och smälte vår mat i sällskap med några pojkar.

 

Vi hoppade, dansade, sjöng och hade kul. När klockan började närma sig midnatt började det talas om att dra sig hem till trillingarnas residens för att bada jacuzzi. Efter den fyra kilometer långa cykelturen tillbaka gick vi in och bytte om för att sedan gå ut och slänga oss i den dåvarande 27 grader celsius varma poolen. Vi skrattade och skvätte ned varann innan vi klättrade upp för att gå och sätta oss i jacuzzin istället. Där var det varmt.

 

Den var avsedd för fyra personer och när vi satt där, elva personer så kunde vi avgöra varför det var så det var. En aning trångt, är tre ord man skulle kunna använda sig av för att beskriva tillfället just då. En efter en gick de hem medan vi satt där i godan ro utan minsta bekymmer. Till slut var vi näst intill nere i det antal som vi enligt bruksanvisningen borde ha varit från första början och vattnet började bli kallt.

 

Vi tog oss upp i den kalla midsommarnatten, det var jag och Linnea, som inte längre var något födelsedagsbarn utan bara en ordinär femtonåring. En utav trillingarna gjorde oss sällskap in i värmen och vi duschade oss varma igen. Efter att ha fått upp en normal kroppstemperatur torkade vi oss, drog åt oss våra saker och tog den sista cykeln som stod kvar på gården och gick de hundra metrarna som skiljde oss från vårt nattliga hem.

 

En underbar midsommar med underbara människor. Precis så som i mina ögon en midsommar ska vara.