julia carnebrant

Det var en väldigt mörk och dyster tisdagseftermiddag. Alla andra hade tagit sitt pick och pack och gått hem. 

Det var bara han och jag kvar, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Stämningen var så spänd att det nästan gick att ta på den. Jag gick ut, det enda som tillfälligt skulle kunna rädda mig.

 

Utanför fladdrade höstlöven omkring i små virvlar längs med marken och någon gick förbi med en intensivt gnisslande cykel, oljudet lät som något taget direkt ifrån en skräckfilm och kalla kårar gick längs med ryggraden samtidigt som en vind slet tag i mitt hår. Plötsligt blev ensamheten så påtaglig att jag för ett ögonblick övervägde om inte den spända stämningen hade varit bättre, där var jag ju åtminstone inte helt ensam.

 

Obeslutsam och uttråkad efter den långa tystnaden jag befunnit mig kollade jag på klockan. Bara trettiofem minuter kvar tills jag skulle bli upphämtad. Det var då jag såg det. Det värsta jag någonsin skådat. Strax efter hördes ett hjärtskärande skrik och ögonblicket efter var allt tyst igen. Knäpptyst.