Det är aldrig försent

-Säg något då! hörde jag hur en ovanligt ljus pojkig tonåringsröst uppmanande sa till en annan. Jag kände igen rösten. Det var ingen jag direkt kände, jag bara visste vem han var.
-Vad skulle jag då säga? Vad skulle vi prata om? Hörde jag hur den andra killens dova stämma svarade med en suck. Som om det var hopplöst. Som om det redan var för sent. 'Det är aldrig försent', tänkte jag och gick sedan därifrån. Upprörd.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0