vantar är från och med nu okej
Igår såg jag något jag inte har sett på ett helt år.
Det var förtrollande, hemskt, glädjefyllt och väldigt bekant.
Det var första gången i år.
Jag såg hur ett utav de så många lossnade, och sakta singlade ner mot marken, långsamt, ljudlöst, och som sagt, förtrollande. Det är höst. Jag kunde känna det i hela kroppen då jag var ute.
Luften är inte densamma som i somras, den där alltid lite halvkvava luften med doft av grill och nyklippt gräs. Den ligger i det förflutna, och i framtiden. Nästa år så är den här igen, även om inte vi skulle vara det.
Nu är luften sval, nästan kall emot kinderna, den nyper lite lätt tag i näsan och färgar ansiktet rosigt. Jag kan känna det i lungorna, det sticker lite då man andas in. Händerna blir stela och blåfrusna, vinterjackan är för varm och sommarjackan är för sval, och något mittemellan är jag inte ägare utav ännu. Egentligen borde jag ha använt vantar men det skulle sett så dumt ut då det i mitt huvud fortfarande är sensommar. Men det är inte sensommar i september. Det är tidig höst. Från den dagen då det första färgade lövet faller långsamt mot marken, så är det höst.
Kommentarer
Trackback
