julia carnebrant

Det kändes overkligt, att hon nu går där, på den där stora skolan.

Snart framme där vi alltid brukar mötas. Inom mig såg jag hur hon stod där med sitt långa nötbruna hår uppsatt i en hög hästsvans, de stora blå ögonen som plirade åt hållet jag alltid kom ifrån, och den röda jackan som lös upp hela tillvaron. Jag såg hur hon stod där med sin gula cykel. Men då jag kom fram var hon inte där.

Vägen gapade tom ut utan henne, som om hon var menad till att stå där. Och fastän jag visste att hon inte skulle vara där, så blev jag förvånad. Jag saknade henne, trots att det bara var några timmar sedan jag sist såg henne. Resten utav vägen var det motvind och jag tog det som ett tecken på att hon skulle ha varit med.