julia carnebrant

Fan vilken grym man. Han var i skolan idag och berättade om sitt liv under förintelsen, alltså andra världskriget.

om hur han hade bott i ghettot med sin mor, far, syster och bror. Hur hans pappa och bror hade byggt en bunker som de bodde och gömde sig i ända tills de blev tvingade att ta sig ur den på grund av att de annars skulle gasas till döds. Hur de skickade iväg honom tillsammans med sin far och bror, till ett ställe och hans syster och mor till ett annat. Det var sista gången han såg sin mamma och syster, året var 1939 och han  var 12 år gammal. 12 år.

Först blev de instängda i klassrum på en skola, de och mångamångamånga fler. De trängdes i de där klassrummen i 3 dygn, och blev sedan förflyttade till boskapsfordon gjorda för att 5 hästar eller kor skulle stå där, men istället var det 150 människor.

Han överlevde 9 koncentrationsläger, varav 7 med sin far. På det sjunde koncentrationslägret dog Mieteks far. Han blev sönderbombad när de blev instängda i stora garage i en tysk by. Han blev då sönderbombad av amerikanska flygplan, men Mietek såg det inte som amerikanernas fel, för de dödade ju inte alla fångarna avsiktligt, de skulle ju döda tyskarna. Mietek såg alltså kroppsdelar sprängas i luften, han gick sedan och vände på liken för att förgäves försöka hitta sin pappa. Alla ansikten var svarta och det gick inte att urskilja vilka det var.

Han såg små barn torteras, han såg sina gamla fotbollskompisar torteras till döds, han såg massvis av människor bli torterade och dödade. Han blev instängd i en gaskammare och det fanns ingen väg ut, ingen chans att kunna rymma men han lyckades, och man vet INGEN annan människa som har lyckats rymma från en gaskammare.

Han vet inte själv hur han lyckades överleva. Ingen vet, det är i stort sett omöjligt.

Han är idag 84 år och åker runt och föreläser på massor av olika skolor. Det är så otroligt starkt av honom att prata om detta helvete som förföljer honom varenda jävla dag. Han drömmer mardrömmar sa han, riktigt ofta. Och det kan man ju verkligen förstå. Bilderna försvinner aldrig från hans huvud, de är som fastbrända i hjärnan på honom.

Han är en utav de sista människorna som finns kvar i sverige som åker runt och berättar om det de har upplevt under andra världskriget. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har fått lyssna på hans historia. Den har berört mig jävligt djupt.

När jag kom hem satt jag och skakade av chocken. Visst, jag visste att andra världskriget var jävligt hemskt, men man har liksom inte insett det ordentligt. När han berättade, han grät vid vissa tillfällen och man kan verkligen känna hans smärta. Men ändå kan man inte sätta sig in helt och fullt i situationen om man inte upplevt det.

Och när han kärleksfullt berättade om sin fru som gick bort för ungefär 20 år sen i cancer, om hur de hade älskat att dansa. Att han brukade sitta och kolla på Let's Dance på fredagkvällarna och vara lite avundsjuk på dem som kan dansa nu. Och hur han berättade om resten av sin familj, och hur mycket han älskade dem.

Jag rös när han sa att han blir så glad av reaktionerna och empatin han får av att åka runt och berätta om det här. Och att han kommer jobba tills han inte finns mer. Men finnas kommer han alltid göra, han har en liten del utav mångas hjärtan vilket han har vunnit på sina föreläsningar om sin historia.

Han berättade också om hur han fått en nazist att ändra sig, och det är så häftigt. Han har sådan inverkan på folk.

Det här är något jag aldrig kommer att glömma.

---

Jag skulle kunna skriva hela natten om det här, men det ska jag inte göra !

Nu sitter jag och kollar på Big Brother, och sen ska jag sova.

Dagens kommentar: "Tack lilla pojke!" /Mietek (typ 150 cm) sa det till Sanna (tjej på 180cm)

HAHA fett skön kille, jävlar vad ägd sanna blev!!!!!!!!!!!!!! :D dog lite