En sensommarmes, nej det är ingen fågel.
Hjärtat dunkade hårt på insidan av bröstkorgen. Dunk, dunk, dunk. Hon vet inte egentligen vad det är hon var nervös över, men nervös det var hon. Hon tog upp mobilen ur fickan och kollar på de digitala siffrorna på displayen, 22:23, hela kvällen var nästan över, hon kanske borde gå hem och lägga sig tidigt ikväll istället. Det blev ju så sent igår. Och i förrgår... och dagen innan det. Okej okej, det hade blivit sent i stort sett varenda natt på sommarlovet. Och nu var det snart över. Sommarlovet alltså. Hon tittade på klockan igen, 22:25, tiden går långsamt. Hon tittade över staketet som var högt, men inte högt nog att hon inte skulle se över det om hon stod på tå. Det satt bara pojkar där inne, rosiga om kinderna med stora leenden på läpparna. Hon kunde se hur de pratade, skrattade och hade roligt. Alkoholpåverkade var de, det kunde hon förstå, men de hade iallafall roligt. Till skillnad från henne som suttit på sitt rum hela kvällen, ensam. Inte ens hennes hund ville vara med henne, och hennes föräldrar orkade hon inte sitta tillsammans med. Hon orkade inte sitta tillsammans med dem och låtsas att allt var frid och fröjd, för det var det inte. Hon ville inte sitta hemma med dem som en gammal kärring, i och för sig ville hon inte sitta själv på sitt rum heller men där behövde hon iallafall inte låtsas vara något hon inte är. Tänk dig själv in i situationen, vad hade du valt - att vara, eller inte vara? Falsk. Fast falsk kan ju förstås definieras på olika sätt men om hon skulle bli tvingad att sitta tillsammans med dem så skulle iallafall hon känna sig det. Falsk alltså.
Och nu stod hon där, utanför hans hus. Och tänkte vågade hon? Vågade hon gå in där, ta för sig och skratta bland massa halvfulla tonårspojkar som till skillnad från vissa andra -hon själv- har roligt. Nej, det vågade hon inte. Hon gick långsamt hem igen, besviken. Besviken för att hon inte hade haft modet att gå in dit. Besviken för att hon är en mes. En riktig jävla mes. Och mer än gärna så ville hon skylla det på Honom. Det var hans fel alltihop. Hade han inte lämnat henne hade hennes självförtroende kanske fortfarande varit det som det en gång var. Men nu är det inte det och hon vet att hon egentligen bara har sig själv att skylla. Hur kunde hon vara så infernaliskt dum, att hon trodde att han älskade henne. Hur fan kunde hon vara så dum.
Att skriva är en utav mina stora passioner, det var det jag ville göra. Skriva.
Kommentarer
Postat av: Petra
sv: så bra:) joda de e bara bra:) bara 3 jobb dagar kvar sen åker man till turkiet:)
Postat av: Petra
sv: ja det ska bli riktigt skönt faktiskt:)
Postat av: frida
mitt hjärta, jag älskar dig. genom allt ♥
Trackback
